# Over rated

Idag var det helt enkelt inte min dag. Den här helgen var inte min helg helt enkelt. Tänk att man kan bli så less på att inte göra någonting. Att man kan känna sig så ensam som man gör ibland. Jag vill också vara som alla andra och ha någon att göra saker med. Bara vad som helst. Gå en promenad i snön. Åka på julmarknad. Sätta ihop en hylla från IKEA. Sånt där man gör när man är två. Har aldrig känt behovet av att vara två. Men nu när de flesta av alla nära och kära är två är det svårt att bara vara en...

Vill mer än någonting annat åka iväg nu. Komma bort från allt och få en ny vardag. Nya rutiner, ny kutur, nya människor. Inte för att dom är hemma är dåliga på något sätt och behver bytas ut. Älskar dom allihopa, var och en på sitt sätt. Men som sagt, det är jobbigt att vara en när alla andra är två. Behöver något annat att tänka på. En ny vardag att fylla med jobb. En vardag att fylla med nya möten och platser.

Jag saknar den gamla tiden. När vi gick på Berga, och större delen av oss var en. Inga större bekymmer och tankar om morgondagen. Det är inte många nu som är en, många har blivit två. När folk blir två så, vare sig dom vill eller inte, blir dom inte riktigt sig själva. På både gott och ont. Men vissa personligheter förbytts. Det är väl så när man blir "vuxen" antar jag. Man skaffar jobb, åtaganden, eget boende osv. Man har inte tid att göra det man gjorde förut. Inte pengar till att göra det man gjorde förut.

Jag har nog alltid haft männsikor omkring mig. Vare sig det var i stallet, hemma eller i skolan. Har aldrig tyckt om ensamheten. Visst ibland behöver man en stund för sig själv. Krypa in i sitt skal och tycka och tänka själv. Men när allt kommer omkring så är ändå flersamheten bättre. It´s take two to tango. Men jag har väl mig sjävl och skylla också. När man lever det liv som jag nu gjort senaste två åren så går det inte vara två. Eller visst funkar det, men va fan hur kul är det om man aldrig kan träffas. Och nu när jag ska iväg igen så är det liksom ingen större ide att satsa, även om man vill.

Jag saknar min brevvän. Vi hade världens bästa telefonsamtal. Vi behövde aldrig säga något, bara man visste att den andra satt i den andra telefonluren. Oftast titta vi på tv samtidigt, samma program, och la några kommentarer här och där. Mer än så behövdes inte för att känna sig mindre ensam. Att man var en och inte två.
Varför säger man alltid att det var bättre förr? Är det för att man inte vet vad morgondagen ska komma med? Eller är det så att man kommer på att man hade de jävligt bra förut, man tänkte bara inte på det då...?!

Förut kunde vi sitta i flera timmar och prata i telefon. Åh nu, ja nu kanske de blir några minuter i veckan. Om man har tur. Folk har inte tid att sitta och prata telefon längre. Inte på samma sätt som för 2 år sen...

...